På darriga ben, lyckades jag söka mig fram till badrummet och hitta en spegel som jag stirrade i under jag vet inte hur länge. Det gav mig en bakvänd form av trygghet att se mina välkända isblå, nästan vita ögon stirra tillbaka mot mig från spegelns reflektion. Samma med min ljusa hud och kritvita hår. Håret var en gåva (eller förbannelse tyckte jag ibland) jag haft från födslen. En mutation sa vissa, Gudomlig välsignelse sa andra. För mig var det en del av min identitet. Att håret fortfarande var det samma, tjockt, långt och just - vitt kändes tryggt på något sätt den här väldigt konstiga morgonen.
Inne i sovrummet, tog jag mig en mer ordentlig titt omkring, nu när det var lite ljusare och jag var lite mer vaken. Rummet var ytterst sparsamt möblerat. En säng (Fascinerande nog med vita lakan) och en plakett på väggen det var allt. Mina ögon drogs som om den var magnetisk till just diplomet på väggen. För det var ett diplom. Ett gymnasie-diplom från mitt gymnasium såg jag när jag tittade närmare på det hela. Jag fick en stor klump i halsen när jag såg att det faktiskt var mitt gymnasium-diplom. Någon sjuk människa hade inte bara rövat bort mig från det och dem som var välbekant för mig och satt mig på den här märkliga platsen. De hade även lagt sig vinn om att lägga till de där små detaljerna i vardagen som så lätt kunde invagga en människa falsk trygghet. Små, små vardagliga ting.
Mitt första steg var att försöka leta rätt på närmaste matvaruaffär, för kylskåpet gapade tomt och jag var inte mycket för hemkört (och jag insåg att numret till närmaste pizzeria inte finnas på min speed-dial). Kvinnan bakom disken var en vänlig korpulent dam i övre 50-års åldern. Hon var oerhört nyfiken på vem jag var och det var tydligt att de inte var så vana vid nytt blod i den lilla sömniga småstaden. Expediten var dock artig nog att inte fråga för mycket (även om jag anade att skvallret skulle gå varm i flera dagar framöver), men jag fick ändå reda på att grönsaker för det mesta var på rea efter säsong, att närmaste bokhandel låg vägg i vägg (jo de sålde nog en del esoteriska böcker också, men vem trodde på sånt?) och att jag med all säkerhet kom från city (nej jag frågade inte, det var hon själv som drog den slutsatsen), Ytterligare en gång blev jag fascinerad över hur mycket människor kunde fås att berätta om sig själva utan att de egentligen var medvetna om det om de bara fick lite uppmuntran.
-Du har stora möjligheter framför dig, och många friare som väntar dig, men jag skulle inte ge upp mitt nuvarande jobb riktigt än.
-Wooow! Du är baaaara fö-ö-ö-r mycket alltså! Det stämmer allt till 133%!
(Inte så svårt egentligen. En snabb kall läsning om vad för typ det här rörde sig om, hennes kläder, rörelsemönster, sätt att prata och så vidare, sa mig allt jag behövde veta: Hon var ung, men med mycket dyra bling-bling kring handleder, fingrar och hals - en vild chansning från min sida, men hennes kläder sa mig att det mer rörde sig om hågade friare och inte rika föräldrar. När jag kommit in hade hon stått och bläddrat ytterligare en av de där bästsäljande självhjälps-böckerna kring "Snabba cash nu" - som inte ger några snabba pengar till någon annan än möjligen författaren själv. Men som får läsaren tro att allt är möjligt om hon bara hittar rätt sak att satsa på...)
På väg ut från bokaffären var jag så full i skratt att jag fick böja ner mitt huvud för att den unga kvinnan inte skulle förstå att jag hade dragit både en och två vita lögner för henne. Jag hade förgyllt hennes dag, tjänat pengar på det samtidigt - varför sabba det? Men på grund det bubblande skrattet såg jag inte killen i röd tweedkavaj som var på väg in i affären samtidigt som jag var på väg ut. Så jag sprang rakt in i honom.
-Oj då! Här går det minsann undan! sa han med varm röst.
Jag lyckades hämta andan och skulle precis svara något snäsigt när jag såg in i de vackraste ögonen jag någonsin sett. Det kanske inte skulle vara så illa här trots allt? Fast vad skulle jag säga till den här totala främlingen? Utan att jag visste hur det gått till så började min mun röra sig i de invanda fiskar-stroferna:
-Men heeejsan! Oj, så klumpig jag var. Ber 1000 gånger om ursäkt. Men jag blir alltid lite sådär runt singel-skorpioner. Det snurrar liksom till i skallen på mig kring all information som vill fram... Låt mig börja om: Hej! Mitt namn är Flinga Frost.
Tweed-mannen log ett varmt leende och tog min framsträckta hand.
-Hej själv! Mitt namn är Jonathan Rose och det stämmer jag är singel. Ser jag verkligen så desperat ut?
-Nej, nej absolut inte! Jag är ganska bra på att se människors stjärntecken och vad som väntar dem. Och du, du verkar vara en målmedveten, smart men passionerad man. En klar skorpion helt enkelt!
En kort tid senare hade jag både snyggingens telefon-nummer, tonvis information om honom jag senare skulle kunna utnyttja när han skulle besöka mig för en dej- nej jag menar en seans. Det var kanske som de sa: Oavsett vart du befann dig så var det som att cykla. Man glömmer inte i första taget!
Bilderna 1 & 2 är tagna från en tidigare version av spelet - därav färgen på klänningen. Kanske, kanske inte att jag ids ersätta dem så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar