Oavsett vem (eller vad) som fört mig hit så kvarstod flera fakta:
- Jag befann mig i ett hus som jag aldrig hade sett förut. Utan ledtrådar kring vem som egentligen bodde här.
- Jag befann mig i en stad som jag aldrig hade sett förut. Tidningen gav mig dock ledtråden att staden kallades för Bärdalen, men inte ens med hjälp av trycksvärta kunde jag framkalla någon bekant association till namnet.
- Eftersom jag inte visste vart jag befann mig, så visste jag inte heller hur jag skulle ta mig tillbaka till Bridgeport igen.
Jodå, jag hade forfarande Jonathan Rose's telefonnummer lite lätt utsmetat i min högra handlata. Han skulle säkert kunna ge mig åtminstone lite bakgrundshistoria som jag kunde arbeta vidare med. Och skulle det sedan vara så att det ena mynnade ut i det andra så tja, inte skulle jag tacka nej till litet tidsfördriv...? Det hade varit en av de stora fördelarna med den nisch jag hade valt som yrke: Att få tag på snygga män som blev så imponderade av min insiktsfullhet att de inte ens tänkte tanken att det kunde vara cold reading och hitte-på. Under mina glansdagar hade jag varit ständigt uppvaktad av både män och kvinnor!
Det gick inte fram många signaler innan någon, en kvinna svarade i andra änden:
-Jonatans telefon, det är Terry...
Jag hade förväntat mig mycket, men inte att jag skulle ha blivit så totalt duperad av en kille som jag blev av denne man. I vanliga fall hade det alltid varit tvärtom. Med darrande händer lade jag snabbt på luren igen.
Trots att allt var annorlunda så var det ändå inte det. Helgdagar och ledighet var desamma till exempel. Nästa morgon så passade jag på att låna bibliotekets dator (Guud vad jag saknade min egna laptop!) och surfade runt lite för att lära mig mer om staden och mina förutsättningar att starta upp något mer avancerat här.
En snabb googling på mitt namn Amanda Jakobsson gav mig skrämmande nog inga träffar alls i databasen. Inte heller när jag slog på mig och mina vänners artistnamn. Vilket var märkligt för jag visste ju att vi varit med i flera intervjuer både off - och online. Inte ens mina inloggningsuppgifter till Keen eller andra online-tjänster för så kallade mediala äventyr verkade fungera.
När jag lite skamset sökte i den lokala Vem-är-vem databasen på Terry och på Jonatan så fann jag ut att de tydligen inte var ett officiellt par (än), men om Terry kunde jag läsa i alla fall att hon var Bärköpings lokala mediala stjärna och ägare av den lokala New Age butiken Sol och Måne. Hmmm, när du får citroner gör lenomad, kanske?
Samma eftermiddag så tråcklade jag mig fram bland smågatorna och hittade till slut fram till Sol och Måne. Jag fick vänta någon minuter medan hon avslutade en tarotläggning för en kund, sedan dök hon upp på trappan till den gamla slitna zigenar-vagnen.
-Jaha, så du har kommit nu? fnös hon och lät inte ett dugg imponerad.
-Mitt namn är....
-Flinga, jo jag vet det redan. Vad tror du att jag är? Dum eller?
Jag kom totalt av mig. Hur kunde hon veta? Hade telefonen haft caller-id? Hade Jonatan berättat? Och vem var den där Flinga som hon pratade om?
-Men stå inte bara där som en fågelholk! Kom in vettja! Teet blir kallt.
Försiktigt vandrade jag in i vagnens innandöme. Det visade sig bara vara en fasad. För innanför fanns en stor affärslokal med alla upptänkliga new agiga och fluffiga saker till salu: Självhjälpsböcker, salvor, örter, rökelser, och så kristaller förståss - kristaller i mängder... I bakgrunden kunde jag höra en spelare spela en mjuk melodiös melodispår som var harmonsik, men som jag inte kände igen.
Terry var helt klart en dam med mycket skinn på näsan. Hon var rak på sak och verkade inte vara den som bangade för något. Hennes ögon verkade kunna se rakt igenom mig och i ärlighetens namn så gillade jag inte alls vad hon möjligen kunde se... Jag gjorde en kraftansträgning att verka professionell, visa på mina starka sidor som medium (utan att avslöja att jag egentligen bara var en bluff som läste kroppsspråk och fiskade efter ledtrådar). Men hur det nu var så slutade det med:
-Jaha, det tror jag så mycket jag vill på... Men vår senaste kaffehämtare har slutat så du kan väl få börja med att sammanställa veckohoroskopen så länge. Det borde du inte kunna misslyckas med..!
Vad det bara jag som inbillade mig, eller tryckte hon extra hårt på borde?!
Den här dagen hade inte alls gått som jag hade tänkt mig! Verkligen inte! Jag gick och surade för mig själv ner längs stadens gator och utan att jag visste hur det gått till så hade jag totalt virrat bort mig. Hur är det ens möjligt att gå vilse i en stad, en mindre stad dessutom?
Men jag hade tur. Efter en stunds virrande så sprang jag nästan in i en ung tjej utanför vad som såg ut som ett bibliotek.
-Ooops! Här hade vi bråttom märker jag. Har du missat express-tåget?
Jag tittade upp och blev genast förvirrad. Ögonen var annan färg. Hon var längre och smalare, men jag kunde ändå svära att det var som om jag tittade in i en spegelbild av min bästis Louise. Ordentligt skärrad försökte jag samla mig och få något vettigt ur munnen.
- Eh... kan man väl säga. Jag behöver hitta till Duv - vägen, men verkar helt lost. Kan du hjälpa mig?
-Klart som korvspad! (Det var läskigt, till och med hennes sätt att uttrycka sig var lika). Du går bara huvudgatan upp här. Cirkus 500 m längs med tar du första vänster.
-Underbart! Jag provar med det! Spontant räckte jag fram handen till hälsning
-Hej! Jag heter Am... Flinga (Varför ville jag inte att den här glada tjejen skulle veta mitt namn?).
Det var då det märkliga hände (och inte så lite läskiga) - när jag tog hennes hand var det som om mitt sinne förflyttades till en helt annan plats, även om kroppen var kvar i nuet.
-Dina målningar är jätte-vackra! Speciellt den av din mor. Men varför har du inte målat färdigt den?
Sandra såg storögt på mig och kastade sig sedan om min hals.
-Du var mig en underlig en du! Jag vet inte hur du kunde veta det du visste. Men att få höra det du sa om min mamma.... Det kan inte du veta, men hon gick bort hastigt för ett halvår sedan. Det kom som en chock för oss alla. Särskilt för mig. Hade väl levt med huvudet i sanden antar jag. Det tråkiga var att bara en kort tid innan mamma dog hade jag påbörjat ett poträtt av min mamma. Hon han passera över på andra sidan dock innan jag färdigställt det. Jag har inte kunnat ens hålla i en pensel sedan dess, även om det tidigare var min stora passion! Nu känner jag, efter vad du sa att det kan vara dags. Mamma har väntat länge nog på att få se sig själv upphängd på väggen!
Väl tillbaka till huset som jag långsamt men säkert börjat kalla migg hem kände jag mig så otroligt osäker på mig själv. Vad var det egentligen som hade hänt? Vad var det här för underligt ställe? Vad var det jag hade sett egentligen? Jag hade alltid fnyst åt så kallad spådom och de som trodde det var på riktigt. Men varifrån hade bilderna som kommit för mig dykt upp ifrån i så fall. Det kändes lite som om hela min värld hade kommit i ordentlig gugning. På baksidan av huset hade jag tidigare noterat en liten misskött odlingsplätt, lite redskap och en rostig grön vattenkanna. Nu vart det ditut som jag styrde mina steg. För att få andas, för att få jorda. Så hade det alltid varit när jag varit ur balans, och så var det nu. Det hade åtminstone inte förändrats....












