Kapitel 1.1

 

 

På darriga ben, lyckades jag söka mig fram till badrummet och hitta en spegel som jag stirrade i under jag vet inte hur länge. Det gav mig en bakvänd form av trygghet att se mina välkända isblå, nästan vita ögon stirra tillbaka mot mig från spegelns reflektion. Samma med min ljusa hud och kritvita hår. Håret var en gåva (eller förbannelse tyckte jag ibland) jag haft från födslen. En mutation sa vissa, Gudomlig välsignelse sa andra. För mig var det en del av min identitet. Att håret fortfarande var det samma, tjockt, långt och just - vitt kändes tryggt på något sätt den här väldigt konstiga morgonen.

 

 Det må så vara att jag en främmande fågel i ett vad det verkade vara ett väldigt främmande land. Det hindrade mig inte från att uppskatta en varm, skön dusch. I förbigående noterade jag att vem det än var som tidigare hade bott i det här huset tidigare så hade hon haft ytterst god smak: På en hylla i duschen stod såväl mitt favoritschampo, balsam som den väldoftande tvålen som jag alltid använde.

Inne i sovrummet, tog jag mig en mer ordentlig titt omkring, nu när det var lite ljusare och jag var lite mer vaken. Rummet var ytterst sparsamt möblerat. En säng (Fascinerande nog med vita lakan) och en plakett på väggen det var allt. Mina ögon drogs som om den var magnetisk till just diplomet på väggen. För det var ett diplom. Ett gymnasie-diplom från mitt gymnasium såg jag när jag tittade närmare på det hela. Jag fick en stor klump i halsen när jag såg att det faktiskt var mitt gymnasium-diplom. Någon sjuk människa hade inte bara rövat bort mig från det och dem som var välbekant för mig och satt mig på den här märkliga platsen. De hade även lagt sig vinn om att lägga till de där små detaljerna i vardagen som så lätt kunde invagga en människa falsk trygghet. Små, små vardagliga ting.
 

 Jag ägnade några fruktlösa timmar åt att leta efter fler  ledtrådar kring varför jag var här, och vem som hade fört mig hit. Men utan framgång. Min tunna sommarjacka hängde på en krok vid dörren, men den saknade min stora trygghet i livet: Min plånbok och mina kreditkort. Däremot så hittade jag flera hundralappar under sittdynorna i den slitna soffan som var vardagsrummets enda dekoration. Jag skakade fascinerad på huvudet. Vem det än var som bott här tidigare så hade han eller hon varit totalt orädd för pengar, det var klart. Men jag insåg att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva etablera en bas av operationer här, hur illa jag än tyckte om det.

Mitt första steg var att försöka leta rätt på närmaste matvaruaffär, för kylskåpet gapade tomt och jag var inte mycket för hemkört (och jag insåg att numret till närmaste pizzeria inte finnas på min speed-dial). Kvinnan bakom disken var en vänlig korpulent dam i övre 50-års åldern. Hon var oerhört nyfiken på vem jag var och det var tydligt att de inte var så vana vid nytt blod i den lilla sömniga småstaden. Expediten var dock artig nog att inte fråga för mycket (även om jag anade att skvallret skulle gå varm i flera dagar framöver), men jag fick ändå reda på att grönsaker för det mesta var på rea efter säsong, att närmaste bokhandel låg vägg i vägg (jo de sålde nog en del esoteriska böcker också, men vem trodde på sånt?) och att jag med all säkerhet kom från city (nej jag frågade inte, det var hon själv som drog den slutsatsen), Ytterligare en gång blev jag fascinerad över hur mycket människor kunde fås att berätta om sig själva utan att de egentligen var medvetna om det om de bara fick lite uppmuntran.

 Tänk vad långt det gick att komma med ett leende och ett horoskop!Den unga, bystiga kvinnan bakom disken på bokaffären var mer än villig att ge mig rabatt på annars riktigt dyra böcker och tips kring var jag kunde träffa andra "proffs" i min bransch  efter att jag med allvarlig min hade ställt hennes horoskop på en solkig pappers servett.
-Du har stora möjligheter framför dig, och många friare som väntar dig, men jag skulle inte ge upp mitt nuvarande jobb riktigt än.

-Wooow! Du är baaaara fö-ö-ö-r mycket alltså! Det stämmer allt till 133%!

(Inte så svårt egentligen. En snabb kall läsning om vad för typ det här rörde sig om, hennes kläder, rörelsemönster, sätt att prata och så vidare, sa mig allt jag behövde veta: Hon var ung, men med mycket dyra bling-bling kring handleder, fingrar och hals - en vild chansning från min sida, men hennes kläder sa mig att det mer rörde sig om hågade friare och inte rika föräldrar. När jag kommit in hade hon stått och bläddrat ytterligare en av de där bästsäljande självhjälps-böckerna kring "Snabba cash nu" - som inte ger några snabba pengar till någon annan än möjligen författaren själv. Men som får läsaren tro att allt är möjligt om hon bara hittar rätt sak att satsa på...)

På väg ut från bokaffären var jag så full i skratt att jag fick böja ner mitt huvud för att den unga kvinnan inte skulle förstå att jag hade dragit både en och två vita lögner för henne. Jag hade förgyllt hennes dag, tjänat pengar på det samtidigt - varför sabba det? Men på grund det bubblande skrattet såg jag inte killen i röd tweedkavaj som var på väg in i affären samtidigt som jag var på väg ut. Så jag sprang rakt in i honom.

-Oj då! Här går det minsann undan! sa han  med varm röst.

Jag lyckades hämta andan och skulle precis svara något snäsigt när jag såg in i de vackraste ögonen jag någonsin sett. Det kanske inte skulle vara så illa här trots allt? Fast vad skulle jag säga till den här totala främlingen? Utan att jag visste hur det gått till så började min mun röra sig i de invanda fiskar-stroferna:

-Men heeejsan! Oj, så klumpig jag var. Ber 1000 gånger om ursäkt. Men jag blir alltid lite sådär runt singel-skorpioner. Det snurrar liksom till i skallen på mig kring all information som vill fram... Låt mig börja om: Hej! Mitt namn är Flinga Frost.
Tweed-mannen log ett varmt leende och tog min framsträckta hand.

-Hej själv! Mitt namn är Jonathan Rose och det stämmer jag är singel. Ser jag verkligen så desperat ut?

-Nej, nej absolut inte! Jag är ganska bra på att se människors stjärntecken och vad som väntar dem. Och du, du verkar vara en målmedveten, smart men passionerad man. En klar skorpion helt enkelt!

En kort tid senare hade jag både snyggingens telefon-nummer, tonvis information om honom jag senare skulle kunna utnyttja när han skulle besöka mig för en dej- nej jag menar en seans. Det var kanske som de sa: Oavsett vart du befann dig så var det som att cykla. Man glömmer inte i första taget!

---------------------------------------
Bilderna 1 & 2 är tagna från en tidigare version av spelet - därav färgen på klänningen. Kanske, kanske inte att jag ids ersätta dem så småningom.

Prolog

Jag vaknade upp med ett jättelikt leende på läpparna, och kom i håg den stora fest jag hade svängt ihop och  besökt förra natten. Den hade haft allt: God mat, goda drinkar, goda vänner... Och så klarten bunt lättlurade klienter villiga att tro varje ord som kom ur munnen ur den "Fantastiska Amsalo". Det hade varit jag, Sally och Louise som hade orkestrerat det hela egentligen. Det en bluff vi hade kört många, många gånger förut, i många städer över hela landet. För varje gång, blev vi lite bättre, lite djärvare. Förra nattens uppträdande hade inte varit något undantag. Snarast motsatsen faktiskt. Donationerna hade rullat in och efteråt hade jag kännt för att fira. Vi hade börjat göra de lokala barena osäkra och drinkarna hade fortsatt att flöda...

Plöstlist stelnade jag till och minnena från igår kväll bleknade bort. Något var fel, väldigt fel! Med ett hjärta som bärjat slå  som en bas-trumma mitt bröst låg jag blickstilla i min säng, försökte sätta fingret på vad det var som var så fel. Jag var inte det medium som alla trodde jag var, det var bara en roll såklart, men jag hade alltid varit stolt över mig  verkligt aktiva intuition.

Det var min hörsel som gav mig första ledtråden: Det var för tyst. De senaste veckorna hade jag och mina vänner hyrt en liten, ,en exklusiv lägenhet i mitten av Bridgeport. Jag hade blivit van vid det evighetslånga bakgrundsbruset som alltid kom med att vi bodde mitt i smeten av en stor stad. Men här var det tyst. Inga bilar utanför mitt fönster, inga toaletter som spolade, inget mummel från grannarna på andra sidan väggenm inget ljud alls faktiskt som kunde indikera att jag faktiskt befann mig i en stor stad!

Mitt luktsinne och känsel gav mig nästa ledtrådar av ytterligare felaktigheter. Dessa var mer nyanserade än min hörsel. Men inte desto mindre läskiga och skrämmande. Alla olika dofter, specielt de välkända, kan ge dig flashbacks från det förflutna. Korta minnes-snuttar från saker som verkligen betyder något. Nu när jag låg i min (???) säng med slutna ögon, och tog in omgivningarna med resten av mina sinnen  fick jag ingenting. Inga välkända minnen av barndomen, inga minnen från en förväntad framtid och läskigast av allt: Det var ingen doft över huvudet taget som gav mig en ledttråd kring var 17 jag var någonstans! När jag vände mig om i sängen, kunde jag känna min nakna kropp (Brukade inte jag sova i nattlinne?) mot det sträva bomulls-lakanet i stället för det silkiga satin-lakanet  och min mage drog ihop sig. Och det slog mig: "Toto, vi är verkligen inte i Kansas längre!"
-------------------------------------------------
Välkomna till min Rainbowcy RLC! För er som undrar så är det en kombinerad Random Legacy och Rainbowcy Challenge (Duh!). Vad detta kommer att innebära kommer att uppenbara sig mycket snart i kapitel 1. Kommentarer och synpunkter är alltid roligt att få så lämna gärna ett tassavtryck!