Kapitel 1.2

 Jag hade inte särskilt mycket som sagt. Inte ens ett soffbord. Återigen började jag fundera om det här var något sjukt socialt experiement. Se hur länge blondinen skulle härda ut med bara det allra torftigaste? Eller kanske ett sätt att prova en ny form av krigsföring hos militären: Att tråka till döds? Något jag hade var i alla fall en daglig dagstidning. Med en fundersam rynka mellan ögonbrynen satte jag mig ner i 3-sits soffan och började fundera på mina alternativ, medans jag slumpmässigt läste lite lokalt skvaller här och där.

   Oavsett vem (eller vad) som fört mig hit så kvarstod flera fakta:

1. Jag befann mig i ett hus som jag aldrig hade sett förut. Utan ledtrådar kring vem som egentligen bodde här.
2. Jag befann mig i en stad som jag aldrig hade sett förut. Tidningen gav mig dock ledtråden att staden kallades för Bärdalen, men inte ens med hjälp av trycksvärta kunde jag framkalla någon bekant association till namnet.
3. Eftersom jag inte visste vart jag befann mig, så visste jag inte heller hur jag skulle ta mig tillbaka till Bridgeport igen.

Jag insåg också att jag, som den människo-älskande person jag var inte kände någon här i Bärdalen somkunde hjälpa mig hem igen. Om inte....

Jodå, jag hade forfarande Jonathan Rose's telefonnummer lite lätt utsmetat i min högra handlata. Han skulle säkert kunna ge mig åtminstone lite bakgrundshistoria som jag kunde arbeta vidare med. Och skulle det sedan vara så att det ena mynnade ut i det andra så tja, inte skulle jag tacka nej till litet tidsfördriv...? Det hade varit en av de stora fördelarna med den nisch jag hade valt som yrke: Att få tag på snygga män som blev så imponderade av min insiktsfullhet att de inte ens tänkte tanken att det kunde vara cold reading och hitte-på. Under mina glansdagar hade jag varit ständigt uppvaktad av både män och kvinnor!

Det gick inte fram många signaler innan någon, en kvinna svarade i andra änden:

-Jonatans telefon, det är Terry...

Jag hade förväntat mig mycket, men inte att jag skulle ha blivit så totalt duperad av en kille som jag blev av denne man. I vanliga fall hade det alltid varit tvärtom. Med darrande händer lade jag snabbt på luren igen.

Trots att allt var annorlunda så var det ändå inte det. Helgdagar och ledighet var desamma till exempel. Nästa morgon så passade jag på att låna bibliotekets dator (Guud vad jag saknade min egna laptop!) och surfade runt lite för att lära mig mer om staden och mina förutsättningar att starta upp något mer avancerat här.

En snabb googling på mitt namn Amanda Jakobsson gav mig skrämmande nog inga träffar alls i databasen. Inte heller när jag slog på mig och mina vänners artistnamn. Vilket var märkligt för jag visste ju att vi varit med i flera intervjuer både off - och online. Inte ens mina inloggningsuppgifter till Keen eller andra online-tjänster för så kallade mediala äventyr verkade fungera.

När jag lite skamset sökte i den lokala Vem-är-vem databasen på Terry och på Jonatan så fann jag ut att de tydligen inte var ett officiellt par (än), men om Terry kunde jag läsa i alla fall att hon var Bärköpings lokala mediala stjärna och ägare av den lokala New Age butiken Sol och Måne. Hmmm, när du får citroner gör lenomad, kanske?

Samma eftermiddag så tråcklade jag mig fram bland smågatorna och hittade till slut fram till Sol och Måne. Jag fick vänta någon minuter medan hon avslutade en tarotläggning för en kund, sedan dök hon upp på trappan till den gamla slitna zigenar-vagnen.

-Jaha, så du har kommit nu? fnös hon och lät inte ett dugg imponerad.
-Mitt namn är....
-Flinga, jo jag vet det redan. Vad tror du att jag är? Dum eller?

Jag kom totalt av mig. Hur kunde hon veta? Hade telefonen haft caller-id? Hade Jonatan berättat? Och vem var den där Flinga som hon pratade om?
-Men stå inte bara där som en fågelholk!  Kom in vettja! Teet blir kallt.

Försiktigt vandrade jag in i vagnens innandöme. Det visade sig bara vara en fasad. För innanför fanns  en stor affärslokal med alla upptänkliga new agiga och fluffiga saker till salu: Självhjälpsböcker,  salvor, örter, rökelser, och så kristaller förståss - kristaller i mängder... I bakgrunden kunde jag höra en spelare spela en mjuk melodiös melodispår som var harmonsik, men som jag inte kände igen.

Terry var helt klart en dam med mycket skinn på näsan. Hon var rak på sak och verkade inte vara den som bangade för något. Hennes ögon verkade kunna se rakt igenom mig och i ärlighetens namn så gillade jag inte alls vad hon möjligen kunde se... Jag gjorde en kraftansträgning att verka professionell, visa på mina starka sidor som medium (utan att avslöja att jag egentligen bara var en bluff som läste kroppsspråk och fiskade efter ledtrådar). Men hur det nu var så slutade det med:

-Jaha, det tror jag så mycket jag vill på... Men vår senaste kaffehämtare har slutat så du kan väl få börja med att sammanställa veckohoroskopen så länge. Det borde du inte kunna misslyckas med..!

Vad det bara jag som inbillade mig, eller tryckte hon extra hårt på borde?!

Den här dagen hade inte alls gått som jag hade tänkt mig! Verkligen inte! Jag gick och surade för mig själv ner längs stadens gator och utan att jag visste hur det gått till så hade jag totalt virrat bort mig. Hur är det ens möjligt att gå vilse i en stad, en mindre stad dessutom?

Men jag hade tur. Efter en stunds virrande så sprang jag nästan in i en ung tjej utanför vad som såg ut som ett bibliotek.
-Ooops! Här hade vi bråttom märker jag. Har du missat express-tåget?

Jag tittade upp och blev genast förvirrad. Ögonen var annan färg. Hon var längre och smalare, men jag kunde ändå svära att det var som om jag tittade in i en spegelbild av min bästis Louise. Ordentligt skärrad försökte jag samla mig och få något vettigt ur munnen.

- Eh... kan man väl säga. Jag behöver hitta till Duv - vägen, men verkar helt lost. Kan du hjälpa mig?

-Klart som korvspad! (Det var läskigt, till och med hennes sätt att uttrycka sig var lika). Du går bara huvudgatan upp här. Cirkus 500 m längs med tar du första vänster.

-Underbart! Jag provar med det! Spontant räckte jag fram handen till hälsning
-Hej! Jag heter Am... Flinga (Varför ville jag inte att den här glada tjejen skulle veta mitt namn?).

Det var då det märkliga hände (och inte så lite läskiga) - när jag tog hennes hand var det som om mitt sinne förflyttades till en helt annan plats, även om kroppen var kvar i nuet.

-Dina målningar är jätte-vackra! Speciellt den av din mor. Men varför har du inte målat färdigt den?

Sandra såg storögt på mig och kastade sig sedan om min hals.

-Du var mig en underlig en du! Jag vet inte hur du kunde veta det du visste. Men att få höra det du sa om min mamma.... Det kan inte du veta, men hon gick bort hastigt för ett halvår sedan. Det kom som en chock för oss alla. Särskilt för mig. Hade väl levt med huvudet i sanden antar jag. Det tråkiga var att bara en kort tid innan mamma dog hade jag påbörjat ett poträtt av min mamma. Hon han passera över på andra sidan dock innan jag färdigställt det. Jag har inte kunnat ens hålla i en pensel sedan dess, även om det tidigare var min stora passion! Nu känner jag, efter vad du sa att det kan vara dags. Mamma har väntat länge nog på att få se sig själv upphängd på väggen!

 

Väl tillbaka till huset som jag långsamt men säkert börjat kalla migg hem kände jag mig så otroligt osäker på mig själv. Vad var det egentligen som hade hänt? Vad var det här för underligt ställe? Vad var det jag hade sett egentligen? Jag hade alltid fnyst åt så kallad spådom och de som trodde det var på riktigt. Men varifrån hade bilderna som kommit för mig dykt upp ifrån i så fall. Det kändes lite som om hela min värld hade kommit i ordentlig gugning. På baksidan av huset hade jag tidigare noterat en liten misskött odlingsplätt, lite redskap och en rostig grön vattenkanna. Nu vart det ditut som jag styrde mina steg. För att få andas, för att få jorda. Så hade det alltid varit när jag varit ur balans, och så var det nu. Det hade åtminstone inte förändrats....

Kapitel 1.1

 

 

På darriga ben, lyckades jag söka mig fram till badrummet och hitta en spegel som jag stirrade i under jag vet inte hur länge. Det gav mig en bakvänd form av trygghet att se mina välkända isblå, nästan vita ögon stirra tillbaka mot mig från spegelns reflektion. Samma med min ljusa hud och kritvita hår. Håret var en gåva (eller förbannelse tyckte jag ibland) jag haft från födslen. En mutation sa vissa, Gudomlig välsignelse sa andra. För mig var det en del av min identitet. Att håret fortfarande var det samma, tjockt, långt och just - vitt kändes tryggt på något sätt den här väldigt konstiga morgonen.

 

 Det må så vara att jag en främmande fågel i ett vad det verkade vara ett väldigt främmande land. Det hindrade mig inte från att uppskatta en varm, skön dusch. I förbigående noterade jag att vem det än var som tidigare hade bott i det här huset tidigare så hade hon haft ytterst god smak: På en hylla i duschen stod såväl mitt favoritschampo, balsam som den väldoftande tvålen som jag alltid använde.

Inne i sovrummet, tog jag mig en mer ordentlig titt omkring, nu när det var lite ljusare och jag var lite mer vaken. Rummet var ytterst sparsamt möblerat. En säng (Fascinerande nog med vita lakan) och en plakett på väggen det var allt. Mina ögon drogs som om den var magnetisk till just diplomet på väggen. För det var ett diplom. Ett gymnasie-diplom från mitt gymnasium såg jag när jag tittade närmare på det hela. Jag fick en stor klump i halsen när jag såg att det faktiskt var mitt gymnasium-diplom. Någon sjuk människa hade inte bara rövat bort mig från det och dem som var välbekant för mig och satt mig på den här märkliga platsen. De hade även lagt sig vinn om att lägga till de där små detaljerna i vardagen som så lätt kunde invagga en människa falsk trygghet. Små, små vardagliga ting.
 

 Jag ägnade några fruktlösa timmar åt att leta efter fler  ledtrådar kring varför jag var här, och vem som hade fört mig hit. Men utan framgång. Min tunna sommarjacka hängde på en krok vid dörren, men den saknade min stora trygghet i livet: Min plånbok och mina kreditkort. Däremot så hittade jag flera hundralappar under sittdynorna i den slitna soffan som var vardagsrummets enda dekoration. Jag skakade fascinerad på huvudet. Vem det än var som bott här tidigare så hade han eller hon varit totalt orädd för pengar, det var klart. Men jag insåg att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva etablera en bas av operationer här, hur illa jag än tyckte om det.

Mitt första steg var att försöka leta rätt på närmaste matvaruaffär, för kylskåpet gapade tomt och jag var inte mycket för hemkört (och jag insåg att numret till närmaste pizzeria inte finnas på min speed-dial). Kvinnan bakom disken var en vänlig korpulent dam i övre 50-års åldern. Hon var oerhört nyfiken på vem jag var och det var tydligt att de inte var så vana vid nytt blod i den lilla sömniga småstaden. Expediten var dock artig nog att inte fråga för mycket (även om jag anade att skvallret skulle gå varm i flera dagar framöver), men jag fick ändå reda på att grönsaker för det mesta var på rea efter säsong, att närmaste bokhandel låg vägg i vägg (jo de sålde nog en del esoteriska böcker också, men vem trodde på sånt?) och att jag med all säkerhet kom från city (nej jag frågade inte, det var hon själv som drog den slutsatsen), Ytterligare en gång blev jag fascinerad över hur mycket människor kunde fås att berätta om sig själva utan att de egentligen var medvetna om det om de bara fick lite uppmuntran.

 Tänk vad långt det gick att komma med ett leende och ett horoskop!Den unga, bystiga kvinnan bakom disken på bokaffären var mer än villig att ge mig rabatt på annars riktigt dyra böcker och tips kring var jag kunde träffa andra "proffs" i min bransch  efter att jag med allvarlig min hade ställt hennes horoskop på en solkig pappers servett.
-Du har stora möjligheter framför dig, och många friare som väntar dig, men jag skulle inte ge upp mitt nuvarande jobb riktigt än.

-Wooow! Du är baaaara fö-ö-ö-r mycket alltså! Det stämmer allt till 133%!

(Inte så svårt egentligen. En snabb kall läsning om vad för typ det här rörde sig om, hennes kläder, rörelsemönster, sätt att prata och så vidare, sa mig allt jag behövde veta: Hon var ung, men med mycket dyra bling-bling kring handleder, fingrar och hals - en vild chansning från min sida, men hennes kläder sa mig att det mer rörde sig om hågade friare och inte rika föräldrar. När jag kommit in hade hon stått och bläddrat ytterligare en av de där bästsäljande självhjälps-böckerna kring "Snabba cash nu" - som inte ger några snabba pengar till någon annan än möjligen författaren själv. Men som får läsaren tro att allt är möjligt om hon bara hittar rätt sak att satsa på...)

På väg ut från bokaffären var jag så full i skratt att jag fick böja ner mitt huvud för att den unga kvinnan inte skulle förstå att jag hade dragit både en och två vita lögner för henne. Jag hade förgyllt hennes dag, tjänat pengar på det samtidigt - varför sabba det? Men på grund det bubblande skrattet såg jag inte killen i röd tweedkavaj som var på väg in i affären samtidigt som jag var på väg ut. Så jag sprang rakt in i honom.

-Oj då! Här går det minsann undan! sa han  med varm röst.

Jag lyckades hämta andan och skulle precis svara något snäsigt när jag såg in i de vackraste ögonen jag någonsin sett. Det kanske inte skulle vara så illa här trots allt? Fast vad skulle jag säga till den här totala främlingen? Utan att jag visste hur det gått till så började min mun röra sig i de invanda fiskar-stroferna:

-Men heeejsan! Oj, så klumpig jag var. Ber 1000 gånger om ursäkt. Men jag blir alltid lite sådär runt singel-skorpioner. Det snurrar liksom till i skallen på mig kring all information som vill fram... Låt mig börja om: Hej! Mitt namn är Flinga Frost.
Tweed-mannen log ett varmt leende och tog min framsträckta hand.

-Hej själv! Mitt namn är Jonathan Rose och det stämmer jag är singel. Ser jag verkligen så desperat ut?

-Nej, nej absolut inte! Jag är ganska bra på att se människors stjärntecken och vad som väntar dem. Och du, du verkar vara en målmedveten, smart men passionerad man. En klar skorpion helt enkelt!

En kort tid senare hade jag både snyggingens telefon-nummer, tonvis information om honom jag senare skulle kunna utnyttja när han skulle besöka mig för en dej- nej jag menar en seans. Det var kanske som de sa: Oavsett vart du befann dig så var det som att cykla. Man glömmer inte i första taget!

---------------------------------------
Bilderna 1 & 2 är tagna från en tidigare version av spelet - därav färgen på klänningen. Kanske, kanske inte att jag ids ersätta dem så småningom.

Prolog

Jag vaknade upp med ett jättelikt leende på läpparna, och kom i håg den stora fest jag hade svängt ihop och  besökt förra natten. Den hade haft allt: God mat, goda drinkar, goda vänner... Och så klarten bunt lättlurade klienter villiga att tro varje ord som kom ur munnen ur den "Fantastiska Amsalo". Det hade varit jag, Sally och Louise som hade orkestrerat det hela egentligen. Det en bluff vi hade kört många, många gånger förut, i många städer över hela landet. För varje gång, blev vi lite bättre, lite djärvare. Förra nattens uppträdande hade inte varit något undantag. Snarast motsatsen faktiskt. Donationerna hade rullat in och efteråt hade jag kännt för att fira. Vi hade börjat göra de lokala barena osäkra och drinkarna hade fortsatt att flöda...

Plöstlist stelnade jag till och minnena från igår kväll bleknade bort. Något var fel, väldigt fel! Med ett hjärta som bärjat slå  som en bas-trumma mitt bröst låg jag blickstilla i min säng, försökte sätta fingret på vad det var som var så fel. Jag var inte det medium som alla trodde jag var, det var bara en roll såklart, men jag hade alltid varit stolt över mig  verkligt aktiva intuition.

Det var min hörsel som gav mig första ledtråden: Det var för tyst. De senaste veckorna hade jag och mina vänner hyrt en liten, ,en exklusiv lägenhet i mitten av Bridgeport. Jag hade blivit van vid det evighetslånga bakgrundsbruset som alltid kom med att vi bodde mitt i smeten av en stor stad. Men här var det tyst. Inga bilar utanför mitt fönster, inga toaletter som spolade, inget mummel från grannarna på andra sidan väggenm inget ljud alls faktiskt som kunde indikera att jag faktiskt befann mig i en stor stad!

Mitt luktsinne och känsel gav mig nästa ledtrådar av ytterligare felaktigheter. Dessa var mer nyanserade än min hörsel. Men inte desto mindre läskiga och skrämmande. Alla olika dofter, specielt de välkända, kan ge dig flashbacks från det förflutna. Korta minnes-snuttar från saker som verkligen betyder något. Nu när jag låg i min (???) säng med slutna ögon, och tog in omgivningarna med resten av mina sinnen  fick jag ingenting. Inga välkända minnen av barndomen, inga minnen från en förväntad framtid och läskigast av allt: Det var ingen doft över huvudet taget som gav mig en ledttråd kring var 17 jag var någonstans! När jag vände mig om i sängen, kunde jag känna min nakna kropp (Brukade inte jag sova i nattlinne?) mot det sträva bomulls-lakanet i stället för det silkiga satin-lakanet  och min mage drog ihop sig. Och det slog mig: "Toto, vi är verkligen inte i Kansas längre!"
-------------------------------------------------
Välkomna till min Rainbowcy RLC! För er som undrar så är det en kombinerad Random Legacy och Rainbowcy Challenge (Duh!). Vad detta kommer att innebära kommer att uppenbara sig mycket snart i kapitel 1. Kommentarer och synpunkter är alltid roligt att få så lämna gärna ett tassavtryck!